Mikael ”Mikki” Thodén känner Bottniska vikens grynnor och skär som sin egen ficka

Mikki började jobba vid Håll Skärgården Ren rf och i Bottniska vikens verksamhetsområde för nästan tre decennier sedan, när föreningens dåvarande distriktschef Johan Asplund erbjöd honom att komma och sommarjobba. Sommaren 1996 gjorde ett starkt intryck på honom. Det var början på en lång karriär. 

– Redan från början upplevde jag jobbet som roligt. Vi hade då ett årsgammalt servicefartyg, och det fanns ganska mycket mindre sopor vid Sälle-stationerna än nu, minns Mikki.

Efter första sommaren sysslade han i några år med annat, men upplevelserna ombord tände en gnista. Mikki såg till att få skepparexamen från sjömansskolan i Raumo och började 2001 som andra skeppare ombord på M/S Roope-Botnia tillsammans med Göran Ahlstrand.

Tålamod är hemligheten bakom ett långt samarbete ombord på ett fartyg där man tillbringar mycket tid tätt tillsammans i små utrymmen från måndag till fredag.

– Eftersom vi började jobba i föreningen samtidigt, fick vi tillsammans skapa vår egen arbetskultur från tomt bord. Det är säkert en orsak till att samarbetet med Göran löpte så bra i 19 år, ända tills han gick i pension. Men nog kräver det ju tålamod, säger Mikki lättsamt när han beskriver tiderna tillsammans med Göran.

Mikael Thodén

”Varje dag måste man ta väderförhållandena i beaktande och vara förberedd på oväntade förändringar.”

Bild: Jaska Poikonen

Arbete på naturens villkor  

Bottniska vikens nätverk av utfärdshamnar byggdes upp under ledning av distriktschefen och med hjälp av talkokrafter från och med 80-talet och framåt. Numera har föreningen nästan trettio utfärdsmål med utedass och eldplatser från Kristinestad till ön Röyttä i Ijo. Mikkis underhållsrunda omfattar objekten från Vasa skärgård till Tankar i Karleby. I dag är hans arbetspar sonen Emil Thodén. Det fartyg som Mikki började jobba på kom till sin farleds ände för något år sedan. Nu kämpar man på med ett tillfälligt inhyrt fartyg. 

Arbetsdagarna är varierande och förhållandena krävande. Sjögången, avstånden och avsaknaden av ett ordentligt servicefartyg gör det svårare att planera arbetsveckan.

– Varje dag måste man ta väderförhållandena i beaktande och vara förberedd på oväntade förändringar. Det finns så mycket öppet vatten att det kan gå väldigt höga vågor.  Det är omöjligt att hinna till alla objekt varje vecka och ibland har vi mitt i veckan blivit tvungna att stanna kvar i yttre skärgården och vänta på bättre väder.

Mikki tycker om att arbetet är så mångsidigt. Som skeppare tillsammans med sin son arbetar de för samma mål och under dagens lopp alternerar de smidigt mellan uppgifterna. 

– Jag har alltid också varit intresserad av byggande. I synnerhet i början när nätverket av utfärdshamnar byggdes ut så rådde det ingen brist på snickerijobb.  Nu finns det igen mycket som borde renoveras, men det arbetet är omöjligt med det nuvarande inhyrda fartyget. Vi underhåller det vi kan. Men det primära är att vi hinner ta hand om sopstationerna och dassen, betonar Mikki.

Arbetsuppgifterna förändras också med åren. Talkokulturens guldålder är förbi, båtlivet har ökat och ett generationsskifte syns i båtlagen.   

– Avfallsmängderna vid sopstationerna ökar år för år. Förra sommaren transporterade vi i land nästan 1 000 stora säckar avfall.  Båtarna har blivit klart fler och de är nuförtiden större lyxbåtar. Trots att det för tillfället inte erbjuds några möjligheter till talkoarbete, så känns det som om människorna fortsättningsvis skulle vara intresserade av det.

Vid arbetsdagens slut lagar vi middag i köket, kopplar av med tv i hytten och, beroende på var vi övernattar, badar bastu.

Vardagshjältar och livräddare

Under en nästan trettioårig yrkesbana ryms många fina minnen och möten. En av sommarens höjdpunkter är skrotinsamlingen i Vasa skärgård, som genomförs tillsammans med ett lokalt avfallshanteringsföretag.

Mikki tycker särskilt mycket om att småprata med föreningens medlemmar ute på holmarna. Responsen på arbetet är huvudsakligen positiv. Emellanåt råkar besättningen ut för de mest varierande arbetsuppgifter.

– Till havs lämnas ingen i sticket! En gång räddade vi starten på en lång semesterresa för en familj som var ute med båten. De märkte att telefonladdaren hade blivit kvar hemma. Men de behövde inte vända om för att hämta den, eftersom vi hade en extra laddare. En annan gång hjälpte vi besättningen på en 14-meters segelbåt som råkat ut för ett våldsamt åskväder och räddade dem och förde dem i trygghet. De hade hamnat på grund och vi fick ett nödanrop på VHF-radiotelefonen. Segelbåten gick det sedan lite sämre för, minns Mikki.

Mikki uppmanar medlemmarna att komma fram och prata, ställa frågor och berätta om sina idéer. Besättningen har i sitt arbete märkt att t.ex. sopsorteringen ibland är lite svår för båtfararna. Särskilt glas kunde sorteras bättre. Också veden kan hamna på fel ställen och i vissa hamnar lägger man beslag på bryggorna i långa tider. Skepparen ger gärna tips och råd i dessa och andra frågor som gäller kulturen i utfärdshamnarna för att samvaron och servicenivån ska hålla i sig hela sommaren.  

– Jag är rädd för att inte alla känner igen oss nu när vi är tvungna att röra oss med en hyrd båt. Jag hoppas alltid att folk inte skulle dra sig för att komma och prata eller ringa om man har något att fråga. Oss behöver man inte vara rädd för, skrattar Mikki.

En bortglömd del av Östersjön kräver omsorg

Bottniska viken hamnar lätt i skuggan av resten av Östersjön, trots att dess skärgård är helt unik i världen. Kvarkens skärgård är också Finlands enda naturarvsobjekt på Unescos internationella lista över världsnaturarv. Och inte utan anledning. Landskapet där präglas av en landhöjning till följd av den senaste istiden – en process som pågår ännu idag.

– Bottniska viken är öppet hav och stränderna är låga och steniga. Mitt eget favoritställe på vår underhållsrunda är arméns gamla ställe Norrskär. Det ligger så långt ut att det är närmare till den svenska kusten. Det är omöjligt att ta sig dit varje vecka. På ön tronar ännu en fyr från 1800-talet, berättar Mikki.

På grund av de grunda skärgårdsområdena och det stormiga öppna havet väntar Mikki otåligt på det nya, specialkonstruerade fartyg som är skräddarsytt just för det miljövårdande arbetet i Bottniska viken och som föreningen nu samlar in medel för. 

– Det nya fartyget är nödvändigt för att upprätthålla nätverket av utfärdshamnar och friluftslivet till sjöss samt för att hålla Östersjön ren. För närvarande kommer man inte åt att reparera något ordentligt eller planera något nytt. Det är sorgligt om vi nu låter ett över 40 år gammalt nätverk förfalla. Förhoppningsvis kan var och en ge ett större eller mindre bidrag till fartygsinsamlingen.

Bottniska viken behöver få flyt!

Bottniska viken hamnar ofta i skuggan av resten av Östersjön, trots att dess skärgård är helt unik. Hjälp oss att bekämpa nedskräpningen och övergödningen av Bottniska viken.

Donera till Bottniska viken

Fäder, söner och fiske

Den nordligaste delen av Östersjön är mer än välbekant för vår skeppare. Han har ända sedan han var liten guppat runt på Bottniska viken som fiskekompis till sin far och farfar. Laxrev och åskväder präglade hans barndom och tatueringar med havsmotiv pryder hans kropp. 

Mikki har under årens lopp följt med hur vattnen blivit allt grumligare, båttrafiken har ökat och nya stugor dykt upp på stränderna. Han har också sett en förändring i fråga om folks agerande. Exempelvis förekommer avsiktlig nedskräpning alltmer sällan och folk är medvetna om båtlivets miljökonsekvenser. 

– Jag tror att vi går i en bättre riktning och att föreningens arbete har spelat en viktig roll här.

Fiskehobbyn, som gått i arv från far till son, ligger Mikki nära om hjärtat. Sonen Emil har gjort det nedärvda fiskeintresset till ett yrke. Under sommaren tillbringar Mikki helgerna med att hjälpa sin son eller också är han på sin egen holme i Munsala skärgård – där han också fiskar. Där förmedlar han sina traditioner till sina tio barnbarn. Det här motiverar honom att ta hand om hemmavattnen.

Under vintersäsongen reser han eller också ägnar han sig åt vinterfiske, där han drar upp abborre, sik och lake. Fisket kan vara ett bra sätt att observera tillståndet i vårt hemmahav.

– Jag märker att det att man fiskar braxen och andra karpfiskar minskar övergödningen. Abborren har ökat massor och det är en typ som kräver rena vatten, vet Mikki.

För Mikki är Bottniska viken mer än en arbetsplats – det är en del av hans identitet och livsstil. Mikkis historia berättar om Bottniska vikens unika karaktär och varför den måste bevaras för kommande generationer.