Hoppa till innehållet

Jani Vahto tar sjöfartshistorian till nutid

Vid porten till Åbo båtvarv på Runsala står företagaren, experten på klassiska båtar och innehållsproducenten Jani Vahto redan och väntar. Intresset för det klassiska och försvunna tider står klart redan vid första anblicken: han bär ingen goretex eller några arbetskläder i varselfärg, utan det är noga utvald vintage: tweed, keps, 60-talsinspirerad blazer med smal passform, lite för korta stuprörsbyxor, hängslen och läderskor. Stilen passar utmärkt ihop med den glänsande och nästan helt färdigt restaurerade salongsbåten Bonito, som drar blickarna till sig i bakgrunden.

Jani Vahto väntar otåligt på Bonitos sjösättning. Foto: Eeva Räihä

– Mitt intresse för klassiska båtar har jag ärvt från min far, Esko Vahto. Jag har ända sedan jag var liten fått titta och lyssna på vad han sysslat med, och entusiasmen har smittat av sig från far till son, säger Jani när han förklarar hur hans intresse fått sitt ursprung.

Att värna om träbåtar och deras historia och traditioner känns betydelsefullt. Någon slags arbetsfördelning existerar mellan arbetsparet, far och son. Bägge intresserar sig för båtens historia: vem som ägt den, vad man har gjort med den, vem som åkt med den.

– Jag vill undersöka de här berättelserna och bakgrunderna, pappa är mer intresserad av att bygga, säger Jani. – Jag tycker om att skriva och fotografera. Nostalgi och vintage betyder mycket för mig. Förr i tiden gjordes saker väldigt mycket mer kvalitativt, de gjordes för att hålla och kunna repareras, och estetiken var en helt annan. – Jag tänker mig att gamla båtar, och kanske också gamla bilar, representerar ett sätt att resa tillbaka i tiden. Bonito är en perfekt tidsmaskin, den omfamnar en och tar en tillbaka till den historiska skärgården; när man åker med den befinner man sig långt borta från allt det moderna.

Hänförd av Bonito

Just det, Bonito. Jani lovar att försöka berätta i korthet hur den hamnade i familjen Vahtos kompetenta händer, men medger i samma andetag att det nog inte kommer att lyckas.

– Pappa spårade Bonito i åratal. Den seglade utanför Åbo fram till 1970-talet och hamnade i Jyväskylä 1978. Tio år senare reste pappa dit för att göra affär om båten, men barnen till den dåvarande ägaren, maskinmästare Pekka Salonen, var inte intresserade av att sälja.

Våren 1993 sjönk Bonito vid stranden efter att hela vintern ha huttrat fastfrusen i isen, och därefter såldes den. Den försvann sedan spårlöst för en lång tid.

– Hela den här tiden var pappa övertygad om att Bonito kommer att hittas igen, säger Jani, förundrad över faderns beslutsamhet.

Nästa etapp: midsommarbrasan

Ödet, slumpen, eller vad det nu var, ingrep sedan 2008. En dam kom och frågade efter arbetsutrymme i den båthall som Janis far skötte. Damen såg de gamla träbåtarna och konstaterade i förbifarten, liksom i en bisats, att de också hade en ”gammal träbåt i skogsbrynet, som var på väg till midsommarbrasan.” Pappa frågade efter träbåtens namn och damen konstaterade att den heter Bonito.

– Benen vek sig nästan på pappa, när han insåg vilken båt det var fråga om – tänk om? På stående fot gav de sig iväg till Somero, och visst var det Bonito som väntade där! En forna tiders bländande skönhet till salongsbåt låg där och skräpade i skogsbrynet, full av snö och is.

Bonito i Hitis skärgård på 1960-talet. Foto: Matti Tulenheimos arkiv

Hemkomsten

Man nådde en överenskommelse om försäljningspriset och Bonito återvände till båtvarvet, samma ställe där den mer än hundra tidigare byggdes av anrika Åbo Båtvarf. Det tog dock ända till 2017 innan reparationsarbetena kom igång. Arbetet inleddes vid Forum Marinum.

– Vi har fått tre stipendier från museiverket, bidrag från företag, jag har tagit lån och sålt av min egendom för att få mer pengar för iståndsättningen av Bonito. Vi är en helt vanlig arbetarfamilj. Vi hade så gott som ingen egen finansiering klar, men desto mer brinnande iver och kunskap om hur man restaurerar gamla båtar, säger Jani för att ge en bakgrundsbild av den ekonomiska sidan.

Bonito ser dagsljus för första gången på åtta år. Foto: Jani Vahto

Pusslet läggs

Kunnigt yrkesfolk som kan reparera och montera ihop en historisk träbåt står inte bara på rad och väntar. Projektets omfattning kom som en överraskning för optimisten.

– Jag hade ingen som helst erfarenhet av något motsvarande projekt. Jag föreställde mig att Bonito skulle bli klar på ett halvår och att 30 000 euro skulle räcka mer än väl. Jani skrattar gott när han tänker på hur fel hans uppskattningar visat sig vara.

För att spara in på kostnaderna har man gjort så mycket som möjligt själv.

– Allt ifrån bockarna som man placerar under båten, de skulle också ha kostat 1 500 euro. Det är mycket pengar för oss, så vi tillverkade dem hellre själv, ger Jani som ett exempel.

Båten har 112 spant. Av dem har man blivit tvungen att byta ut 92. Kölsvinet och bottnen är nya och allt under vattenlinjen är utbytt.

– Bonito plockades helt sönder i bitar och det var en fin prestation att vi fick den att se ut som den ursprungligen gjorde, ler Jani nöjt.

Utöver Vahtos har också båtbyggarna Juha Suorsa och Jonatan Reuter varit med om att iståndsätta Bonito. De har haft hand om den egentliga träbearbetningen. Esko Vahto har skött den tekniska biten och Jani har haft hand om projektledning och finansiering och dessutom lärt sig ytbehandlingens hemligheter.

Salongsbåten Bonito restaureras vid Åbo båtvarv, på samma ställe där den byggdes för över hundra år sedan. Foto: Jani Vahto

Historia man kan ta på

– Ja, varför gör vi inte en ny likadan, när nu ritningarna en gång finns? Bilderna, smalfilmerna, berättelserna om båtens hela liv, Bonitos rykte, de är alla original och dem vill vi värna om. I en loggbok från 1970-talet står det ”den berömda motorbåten Bonito”. Jag vill inte ha en replika, ingen ny version, utan jag vill återskapa en bit historia man kan ta på. Om inte jag brinner för det här, så vem ska göra det? Jag känner att det är min uppgift. Jag är nu 30 år gammal. Mitt mål var att få Bonito sjösatt innan jag fyllde 30. Det var en besvikelse att jag inte lyckades. Det råder kanske lite hatkärlek mellan mig och Bonito, säger Jani och blir mer allvarlig.

Vid restaureringen används så miljövänliga material som möjligt.

– Förstås tänker vi på de här aspekterna, nickar Jani. När man restaurerar en båt tillsammans med museiverket jobbar man med så ursprungliga arbetsmetoder som möjligt. Det är mycket trä involverat – i Bonito finns ingen glasfiber överhuvudtaget – men exempelvis de lim som använts är moderna. När man väljer båtbottenfärg måste man beakta både funktionalitet och miljövänlighet. Båtens spegelblanka yta har man fått till stånd med hjälp av enkomponents kinesisk träoljelack.

– Hittills har det gått åt 140 liter inhemsk linolja. Den har absorberats i stommen och gör så att den impregnerade stommen suger i sig mindre vatten och skyddar på så sätt träet. Det gör att träet lever mindre, dvs. det krymper och sväller inte lika mycket, Jani berättar.

Groggverandan väntar på beklädnad. Foto: Jani Vahto

På däck iförd skepparkostym

När Bonito sjösätts nästa sommar kommer den inte att bli att bli liggande som en prydnad i hamnen. Jani räknar upp så många olika användningsmöjligheter att han blir alldeles andfådd: företagsturer, kryssningar för resenärer, champagnekryssningar runt Runsala och varför inte ända bort till Själö, bröllopstransporter och askspridning till havs.

– På Erstan finns en av staden anvisad plats där man får strö ut aska. Vi vill göra tillfället så värdigt som möjligt. Det finns många havsmänniskor som vill få sin aska strödd i havet, berättar Jani och byter sen riktning helt.

– Och om nån vill fria till sin älskling på Bonito, så vore det ju förstås helt underbart!

Allt det myckna jobbet får också sin belöning: – Jag planerar att stoltsera runt på Bonitos däck i skepparuniform och väcka förvirring bland förbipasserande. På kvällarna ska jag njuta av 1920-talsliv på groggverandan, säger Jani förväntansfullt.

Bonito har kommit hem. Kuva: Jani Vahto

Utan egen båt

Det är länge sedan den här mannen, som har dedikerat sitt liv åt träbåtar, har haft möjlighet att komma ut på sjön med egen båt. Han hoppas att han framöver skulle få mer tid för att utforska skärgården. Han tänker tillbaka på minnen från barndomen.

– När jag var liten rörde vi oss i skärgården med en båt som hette Kiila, det var också en lång och vacker träbåt från början av 1900-talet. Jag har längtat efter att ha en egen båt i sjön, medger Jani.

– Jag har aldrig ägnat mig åt något båtliv med någon flipper eller buster, de ger mig ingen stämning. Mitt eget båtliv är mycket starkt förknippat med nostalgi. Jag vill inte låta snorkig, men jag har inget intresse för vanliga båtar. Om jag någon gång undantagsvis publicerar en bild i sociala medier, där jag befinner mig i en glasfiberbåt, så får jag genast kommentarer om att hej, Jani, vad sysslar du riktigt med, han skrattar åt sitt rykte som spritt sig långväga omkring.

Kom ihåg verktyg och reservbensin

– I somras åkte vi till Nystad med två Chris-Craft-båtar från 1930-talet. Hemresan avlöpte inte helt som planerat. – Summan av en rad olyckliga omständigheter ledde till att det slutade med den ena bogserande den andra på en nattsvart Erstan. Allt går inte alltid som det borde och det behöver det inte heller göra. Jani accepterar även de överraskande vändningar som är en del av båtlivet.

– Huvudsaken är att man alltid agerar på ett tryggt sätt och att man lär sig något. Åtminstone verktyg och reservbensin behöver man alltid ha med sig, påminner han.

Samarbete över gränserna och vattnen

Jani är vice ordförande i Suomen Puuveneilijät ry, föreningen för träbåtsentusiaster. Föreningen har över 700 medlemmar. Men själen lockas också längre ut till havs.

– I våras grundande vi den nya underavdelningen Antique & Classic Boats Society Nordic(du flyttas till en annan tjänst). Den har medlemmar från Finland, Sverige, Norge, Island och Tyskland. Vi har över hundraåriga traditioner och i synnerhet i Finland och Sverige finns en tradition av världsklass när det gäller klassiska båtar, säger Jani för att belysa det internationella samarbetet.

På en vågkam av berömmelse i sociala medier

Janis Instagramkonto, Classic Boats Finland, har otroliga 134 000 följare. Sommaren 2022 blev Jani aktiv i sociala medier och började lägga ut videor, varav flera ”blev virala”, och antalet följare ökade från ett par tusen till 50 000 före hösten och den siffran har på ett år tredubblats. Cirka en femtedel av följarna är amerikaner och 97 % av alla följare är utlänningar.

– Det här är den näststörsta kanalen i världen inom det här området, och den största i världen som själv producerar sitt eget material, säger han stolt och med all rätt.

En gammal bild av Bonito i Åbo hamn . Foto: A. E. Ericksons efterträdares arkiv

Den föränderliga Östersjön

Hemma hos Jani finns det smalfilm som filmats i Skärgårdshavet från och med 1950-talet och framåt.

– På den tiden var vattnet så mycket klarare än idag, man kan tydligt se skillnaden, säger Jani, som är harmsen över den nuvarande situationen. – Människan har brett ut sig över en allt större yta och allt längre ut i skärgården, naturvyerna har minskat och det finns inte längre så många vackra fiskebyar. Kulturmiljön i skärgården har förändrats. Båthusen! De är behagliga att titta på, jag uppskattar byggande som passar in i landskapet.

Kapten Vahto och Spritsmugglarna

Efter Bonito och träbåtsintresset – blir det tid över för något annat? Janis svar överraskar.

– Jag har en trio: Kapteeni Vahto ja Luntreijarit, alltså Kapten Vahto och Spritsmugglarna. Vår repertoar består av gammaldags sjömansmusik och annan musik från förr i tiden. Vi får vår inspiration från förbudstiden.

Efter att ha avslöjat sig själv som en sångarbroder trallar han en vers ur en av sina favoritsånger, vid namn Heijastus (Spegling), som i tiderna har framförts på finska av såväl Mauno Kuusisto som Georg Ots:

”Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden
mitt i spegeln står jag på en klippas röda block
Mil på mil av stillhet.
Blott någonstans från vidden kluckar som en klocka ett ensligt fågellock.…”

Till sist i korthet

Favoritfågel?
– Skäggdopping, en rockfågel! En verkligen häftig fågel, som jag gillar mycket!

Favoritfisk?
– Siklöja!

Favoritväxt?
– Jag älskar blommor. På Kuva udde finns ett ställe som heter Lehmuksen Alla, som odlar sommarblommor från frö. Vad är väl finare än en bukett odlad på Runsala?

Favoritlandskap?
– Havet förstås. Det gör ingen skillnad var i världen man befinner sig, det är alltid havet.