Jenni Räinä

”Myr är en våtmark där syretillgången i marken är så låg att döda växter och annat organiskt material inte förmultnar utan ansamlas och omvandlas till torv.” Så säger Wikipedia. Men om man frågar författaren Jenni Räinä, får man ett oväntat svar.

– För mig är myren ett mysterium. Den är ett arkiv över det förgångna.

Det som är fascinerande med myren, enligt Räinä, är dess förmåga att bevara tusentals år gamla spår och avslöja vår relation till naturen.

– Vi har bara betraktat myrarna som en yta och som en resurs att utvinna, och vi förstår inte ännu heller den långsamma processen eller dess effekter på den omgivande naturen, konstaterar Räinä.

Vid sidan av faktaböckerna har Räinä tidigare skrivit prosa närmast för skrivbordslådan. Men så småningom började en fiktiv person ta form. Den här personen vandrar längs norra Österbottens vägar för att köpa en häst. Resultatet var den trettioårige Juho, som flyr storstadens press och brinner för att svara på den ekologiska krisen och förbättra världen. Romanen utspelar sig på en landsbygd som präglas av avfolkning och de utdikade myrarna fungerar som ett litterärt verktyg. Sommaren 2022 utkom Räinäs debutroman Suo muistaa.

– Boken började ta form redan före IPCC-rapporten (det vill säga rapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar) från 2017. På den tiden var diskussionen om miljön ännu inte lika dominerande, även om klimatkrisen redan då var brådskande. Det var den ångest som föddes ur denna motsättning som drev bokens huvudperson Juho. 

Myrens uppgifter

Finland innehar världsrekordet när det kommer till utdikning och Räinäs hemtrakter i norra Österbotten är Finlands mest myrtäta område. Hälften av arealen i landskapet har varit myrmark som med tiden har omvandlats till åkrar och dikats ut till skog och byggnadsmark – på sina håll framgångsrikt och på andra håll mindre lyckat. All modifiering har påverkat miljön.

Med tanke på vattendragen har myrarna i uppgift att samla ihop och filtrera det omgivande vattnet. Myren är som en svamp där vattnet passerar och fortsätter sin färd renat.

– När vi förändrar myrens egen mekanism och torkar ut den påverkar det både myrens ursprungliga ekosystem och de omgivande vattnen. Förr föreställde man sig att dikningen orsakar en näringstopp i vattendragen, men att utsläppen minskar med åren. Nya undersökningar visar det motsatta. När torven torkar ökar utsläppen.

Myren erbjuder också hem och näring åt många olika djur- och växtarter.

– Tranbär, hjortron och daggört trivs också på myrarna. Gäss och tranor återvänder till myrarna år efter år. Där lever också en väldig mängd spindlar, fjärilar, skogsödlor och många andra djur, såsom björnar, kommer dit för att äta, berättar Räinä.

Dra på dig stövlarna och ge dig av till en närbelägen myr!

Trots att två tredjedelar av Finland har bestått av myrmark och myrarna har påverkat våra liv på många sätt har de för en stor del av befolkningen förblivit mer främmande än skogarna och sjöarna.

– Myrarna gör sig inte till och vill vara till lags, så som till exempel en sjö som man kan bada i.  Myren kräver en mer medveten vilja att stanna upp, studera den och se dess särdrag.

För Räinä har myrarna varit en naturlig miljö ända sedan barndomen, men för andra kan associationerna vara präglade av olika sägner och rentav vara skrämmande. Det verkar som om det här ännu idag begränsar många. Höljor och människor som går ner sig i kärr är dock till största delen skrönor, säger Räinä och uppmuntrar folk att dra på sig stövlarna och styra kosan mot en egen närbelägen myr. Myrveteranen tipsar om att det går bra att röra sig på de våta tuvorna även utan spångar, till exempel om man har långa käppar som man kan ha som stöd och vid behov använda som broar. Och man bör inte heller glömma terrängkartan.

– Upplevelsen kan vara väldigt fin även om man bara åker en kort bit, så länge man tar sig bort från de vägar där man vanligen rör sig, säger Räinä uppmuntrande.

Ett av Räinäs mest minnesvärda terrängäventyr är den vandring som hon gjorde tillsammans med en vän på Litokaira myrskyddsområde som breder ut sig norr om hennes hembygds Kuivaniemi. Med hjälp av en terrängkarta tog vännerna sikte på en ödestuga som låg mitt ute på en myr fem kilometer bort. Där tillbringade de några dagar och nätter.

– Vi kände samma slags spänning som inför långresor förr i tiden. Och ibland gick vi vilse och blev ordentligt blöta i regnet, men det var en helt fantastisk erfarenhet och en plats jag absolut vill återvända till.

När Räinä omväxlande rör sig på myrarna och i ekonomiskogar ägnar hon sig åt ”medvetna naturstudier”.

– Samtidigt kan man kontrollera om det går dikeslinjer där och hur de har påverkat myren. Man kan fundera över hur myren ser ut nu och hur den kanske har sett ur tidigare.

Aapamyrarna är som hav

Aapamyrar är den typ av myr som Räinä tycker bäst om och är mest bekant med, för myrarna i norra Österbotten är huvudsakligen av den typen. De påminner nästan om havet med sina öppna vidder.

– Öppningen kan sträcka sig över flera kilometer. I något skede hade min bok arbetsnamnet Suon horisontti, för när man står där vid en aapamyr kan man liksom se dess horisont, beskriver Räinä.

En annan miljö som är viktig för Räinä är Bottenviken. Hon tycker om den speciella natur som finns där. Hon beskriver Bottenviken som ett hav som är lättillgängligt och inbjudande, tack vare de långa och låga stränderna.

– Bottenviken ger himlen utrymme och är ett förhållandevis tamt hav om man jämför med de brusande oceanerna. Det allra finaste är när man vintertid vid solnedgången promenerar på isen – det är en sevärdhet av världsklass.

Oavsett om Räinä är vid en myr eller vid havet så beskriver hon sin naturrelation som aktiv och reflekterande. Hon upplever att naturen har en jordande effekt.

En mer återhållsam morgondag

Under tiden som Räinä skrev romanen Suo muistaa funderade hon mycket över hur onödigt snabba och effektiva vi människor är när vi agerar. Hon efterlyser noggrant övervägande, mångsidiga diskussioner och långsiktiga beslut.

– När man i tiderna högg ner väldiga mängder skog och skogstillväxten mattades av blev man snabbt tvungen att få nya skogar och då började man dika ut ”för fullt”. På den tiden förstod man inte de långsiktiga följderna. Nu ser jag lite samma stressade approach när det gäller grön energi och hur man snabbt bygger upp stora vindkraftsparker. Själv skulle jag önska att man stannade upp och såg helhetsbilden och funderade över den sammanlagda effekten som ett visst område har för miljön. På så sätt behöver vi inte upprepa samma misstag decennium efter decennium.

När Räina talar på ett samhälleligt plan vädjar hon till städer, församlingar och väljare för att skogsavverkningen och naturbortfallet ska kunna stävjas.

– För det första borde man skydda alla statligt ägda skogar i naturtillstånd. Den nytta grönområden ger kan inte mätas i pengar. De ökar människans välmående, bland annat genom att ge hälsoeffekter. Forskning visar att vistelse i skogen sänker blodtrycket, minskar mängden stresshormon och ger mikrobbad som stärker vår motståndskraft. I skogen kan människan frigöra sig från samhällets alla krav.

På individnivå brukar Räinä ge ett konkret råd som alla kan tillämpa i sin vardag. Använd allt under längre tid: telefonen, batteriet, kläderna, den gamla sommarstugan… I stället för att jämna allt med marken och börja bygga nytt borde man iståndsätta och reparera.