Hoppa till innehållet

Vilken båtfärg passar bäst på insjöarna?

Håll Skärgården Ren rf påpekar att det är lagstridigt och straffbart att använda giftiga färger på insjöar. Måla inte din båt med giftiga färger om du tänker röra dig på sjöarna i sommar. Läs mer om giftfritt båtliv och på finska på suomiveneilee.fi(öppnas i ett nytt fönster, du flyttas till en annan tjänst)

Jag minns klart och tydligt när jag senast målade en båtbotten med giftig färg. Det var våren 2004 i Hulkkionlahti hamn i Jämsä. Båten var av armerad plast och färgen en påväxthindrande produkt från en biltillbehörsaffär. På den tiden hade jag uppfattningen att antifoulingfärger på något sätt var oundvikliga. Även grannarna berömde det mjuka blå färglagret under de kommande åren. Det sprätte alltid färg på de omkringliggande båtarna när jag tvättade bottnen med en högtrycksspruta på höstarna.   

Den upplevelsen kom jag att tänka på drygt tio år senare när jag köpte en nyare båt från Skärgårdshavet. Det yttersta färglagret var svart och klibbade som tjära på sup-brädan, som brukar glida in under båtens akter när den ligger förankrad. Ännu har jag inte kommit på med vilket lösningsmedel man får bort färgen från den uppblåsbara brädan utan att samtidigt smälta den. I Säynätsatama hamn förbannade Esa Vilmusenaho de nedsmutsade lyftbanden som måste tvättas innan följande båt kunde lyftas upp.  

Under de två somrarna efter det första, djupblå målprojektet började jag förstå att det är helt onödigt att kladda med målarfärg på Päijänne. Trots att jag varken strök på mer påväxthämmande färg eller lappade några sprickor lossnade det tunna lagret slem som ansamlats på hösten med en högtrycksspruta eller en borste – eller rentav med en gummiskrapa om båten nyss lyfts ur vattnet. Efter några år bestämde jag mig för att skrapa bort alla gamla färglager från båtens botten. Jag skrapade, våtslipade och använde färgborttagningsmedel men uppgiften kändes hopplös. Bottnen var täckt av olika färglager från flera årtionden och de krackelerade i alla håll och riktningar. Jag hade inte heller någon aning om vilka preparat som tidigare använts för att måla båten.  

Till slut sandblästrade jag bort alla gamla färglager. Samtidigt sprack också osmosblåsorna som varit ett gissel för just den båten. Under en vinter fick båten torka, och på våren spacklades och målades den med tvåkomponentepoxi. 

Under färglagren fanns en ren, vit gelcoatyta i gott skick.

Ytan blev hård och tillräckligt slät trots att jag målade den själv tillsammans med min svåger. Efter det första lagret lärde vi oss att det är bäst att blanda bara den mängd tvåkomponentfärg som man hinner sprida med en gång. De sista dragen hann bli väldigt sega.  

Efter det här använde vi ingen påväxthämmande färg på båten. Det har varit lätt att rengöra bottnen varje höst med en tryckluftsspruta. De mer tävlingsinriktade bryggrannarna skrubbar bottnen ren före varje tävling, men jag som är utflyktsseglare anstränger mig inte så mycket. 

En botten utan påväxthämmande färg efter båtsäsongen.

På insjöarna är det helt förbjudet att använda giftiga färger, men min egen erfarenhet är alltså att man klarar sig hur bra som helst också helt utan påväxthämmande färg. Insjöbåtfarare behöver alltså inte ens bemöda sig med att använda giftfria ”ekofärger”. Utbudet på biocidfria färger har visserligen ökat de senaste åren, och de bästa färgerna är lika effektiva som traditionella giftiga färger till och med i havsområden där den sega havstulpanen sätter sig på båtbottnarna.   

Sedermera har jag läst allt jag hittat om ämnet och även diskuterat båtunderhåll med många proffs, bland annat med Jarmo ”Jape” Talvela som lär ut industriell ytbehandling och är expert på båtfärger, och med Joni Leeve som äger Finlands mest ansedda reparationsvarv Leevene. Det här har stärkt min uppfattning att sandblästring är rätt metod för att rengöra bottnen på en gammal båt. Då lossnar de gamla färglagren och ytan blir lagom skrovlig för att den nya färgen ska sitta.  

En annan lärdom är att de följande lagren ska målas med tvåkomponentepoxiprimer. Den fäster bra när man blåser den på en skrovlig botten, och bildar ett garanterat vattentätt lager (vilket polyestergelcoat inte gör) samtidigt som den är ett bra underlag för följande färglager.  

Den svarta och klibbiga bottnen på min nästa båt rengjordes igen med sandblästring (många varv använder glaskross, vissa använder kvartssand). Sedan följer tvåkomponentepoxi och överst en tonad epoxifärg som passar bra som ytfärg. Ovanpå den skulle man kunna spruta en polyuretanfärg som tål nedsänkning, men för en utflyktsseglare är ytkvaliteten tillräckligt bra utan en sådan. För mig är det viktigast att ytan är hållfast, lättskött och skyddar båtens skrov.  

Ilman myrkkymaalia maalattu veneen pohja.

Sedan 2004 har jag varken använt giftig eller giftfri påväxthämmande färg. Enligt min erfarenhet är det slöseri med tid och pengar på insjöarna. Även på kusten skulle jag överväga att rengöra båtens botten en eller två gånger under säsongen i stället för att använda gilftiga färger. 

Mika Särkijärvi

Mika Särkijärvi
Skribenten är båtfarare från Säynätsalo och arbetar med att främja båtlivet tillsammans med bland annat Båtbranschens Centralförbund Finnboat, Buster och Yamarin.